Guvernanten är inskickad till förlaget

Nu är min andra novell inskickad till förlaget. Bara att vänta och se om den duger. Under tiden ska jag kanske skriva en till novell i samma övernaturliga viktorianska tema, den här gången en oskyldig men mörk kärleksnovell mellan två barn. Eller möjligtvis fortsätta på första boken i trilogin. Nu har det ju gått ett tag sedan jag skrev på boken då jag tog en paus och skrev noveller.. Så för att jag skulle kunna slutföra den måste jag läsa och bearbeta texten jag redan skrivit. Delvis för att jag blivit bättre och lärt mig mer sedan jag började skriva på den, men det är även ett sätt för mig att komma tillbaka in i romanen igen fullt ut.

Att skriva en trilogi

Ja, samtidigt som jag skriver mina noveller så planerar jag min trilogi. Första manuset skrev jag ca 30 000 ord på innan jag tog en paus och skrev några noveller istället.

Det var välbehövligt.

För om ett förlag eller en agentur skall satsa på trilogin måste den första boken även fungera ensam. Detta ifall den inte säljer tillräckligt bra och man därför väljer att inte ge ut uppföljarna.

Just det här har gjort att jag måste tänka om storyn lite. Så att fler trådar knyts ihop i första boken helt enkelt.

Men samtidigt ska första boken vara en introduktion av karaktärer, problem och motivationer. I bok två ökar tempot/spänningen, alla relationer fördjupas och storylines utvecklas ytterligare. Det här är den mörkaste boken. I bok tre ökar tempot ännu mer och det är nu som karaktärer stöter på stora problem, personer hugger varandra i ryggen och oförutsägbara händelser sker, för att slutligen nå sitt klimax och upplösning.

Mitt problem är att få första boken att fungera helt fristående. Men bra att jag insåg detta i tid!

Språk och gestaltning

Hur gestaltar man utan att det blir tråkigt? Det är svårt att märka när ens egen text blir långdragen, men betydligt lättare att märka när andras blir det.

Har funderat lite på om det finns några allmänna regler man kan gå efter för att skapa balans.

Om min karaktär går in i ett nytt rum och träffar en ny person så försöker jag att se rummet utifrån karaktärens ögon. Vad skulle hen lägga märke till och varför? Om jag i ena meningen beskriver vad karaktären ser, så försöker jag att i nästa mening skriva något karaktären gör. Kanske känner hen lukten av något som väcker ett barndomsminne till liv? Eller sträcker ut fingrarna och stryker över oljetavlor och ledur. Efter ett par meningar (inte mer än två – tre direkt efter varandra) med iakttagelser har jag alltid med inre monologer. Då och då även dialoger som kanske motsäger karaktärens inre dialog. Dvs att karaktären tänker någonting men sedan säger något som går helt emot detta? Karaktärern ljuger med andra ord, eller är inställsam och falsk.

På så sätt blir det både roligare att läsa och skriva. Det tycker i alla fall jag!

Hmm.. 

Med Guvernanten ville jag skriva viktoriansk fantasy som inte var riktigt lika ”udda” som den i Bokbindaren. Lite mer klassisk. Lite mer lättläst. Men frågan är om den inte blivit förutsägbar och tråkig istället?

Får ändra om lite.

Hur skulle det viktorianska folket se på magi? 

Ja…hur skulle de se på magi egentligen? De var otroligt intresserade av det ockulta. Drack vin och hade seanser. Jag har exempelvis nämnt The hermeic order of the golden dawn tidigare.

Men samtidigt…

Den viktorianska eran var känd för sitt hyckleri. Gudfruktighet och återhållsamhet som drogs till det extrema, så extremt att man knappt såg sig själv i spegeln. Men samtidigt blomstrande bordellerna och prostitutionen. I Edinburghs fall fanns de i Old Town och Robert Stevenson (Dr Jekyll och Mr Hyde) lär tydligen varit en trogen kund.

Så borde de inte tänkt liknande kring magi? Att kvinnornas svaga fysik och mentalitet inte klarade av några större besvärjelser? Och att det samtidigt fanns en motkraft som ansåg motsatsen? Eller att det är en synd och en skymf mot gud? Men att intresset för magi samtidigt skulle vara större än någonsin?

I Bokbindaren hintar jag om hur mitt viktorianska och magiska Storbritannien ser ut. Att det finns en mörk marknad för människokött, där om man kan få tag i en magikers likdelar kan få i sig tillräckligt med trolldom för att utföra något själv. Kanske skulle det vara beroendeframkallande? Ett obeskrivligt rus!

I Guvertnanten kommer fler detaljer kring min värld att sättas. Det svåra är att inte skriva ut dem. Utan att snarare låta reglerna vara en självklarhet för de som lever i Edinburgh och helt enkelt låta invånarna anpassa sina liv därefter.

Den dramaturgiska kurvan 

Hur gör man för att öka tempot? Man kan använda sig av kortare meningar och mindre gestaltning. Undvika att skriva ut bakgrundshistoria eller långa inre monologer.

Det är jag inte bra på. Jag vill gärna gestalta och låta karaktärerna fundera dagarna i ända. Och det ska man ju göra också, dock inte mitt uppe i en högspänningsscen. Men vad är redigering till för om inte att rätta till just sådana ”fel”? Kill your darlings…eller kanske…klipp ut dem och spara till ett annat tillfälle? Själv har jag ett dokument där jag samlar just sådana texter. De som inte passar in i kurvan eller på annat sätt stör, men som är lite för bra för att slängas helt. Kanske kan man använda dem vid ett senare tillfälle? I en helt annan novell eller roman?

Guvernanten är tänkt vara min twist på en klassisk gotisk novell. Att det krypande obehaget ökar och att man läser allt snabbare och snabbare. Får se om jag lyckas.

Guvernanten 

7000 ord av ca 8500-9000 avklarade. Sedan är det dags för redigeringsvändans första omgång. Dvs radera och skriv om. Hittills känns den bra, riktigt bra till och med! 

Segstartat

När man haft en svacka på någon vecka eller två är det trögt att starta upp igen. I alla fall för mig. Orden vill inte ut,  dialogerna låter krystade och handlingen är ointressant. Scenerna man skriver är tråkiga helt enkelt. Kommer antagligen redigeras bort senare. Ersättas av någonting annat. Målet är att novellen Guvertnanten ska vara helt klar innan årsskiftet för att sedan skickas till förlaget.