Hmm.. 

Med Guvernanten ville jag skriva viktoriansk fantasy som inte var riktigt lika ”udda” som den i Bokbindaren. Lite mer klassisk. Lite mer lättläst. Men frågan är om den inte blivit förutsägbar och tråkig istället?

Får ändra om lite.

Hur skulle det viktorianska folket se på magi? 

Ja…hur skulle de se på magi egentligen? De var otroligt intresserade av det ockulta. Drack vin och hade seanser. Jag har exempelvis nämnt The hermeic order of the golden dawn tidigare.

Men samtidigt…

Den viktorianska eran var känd för sitt hyckleri. Gudfruktighet och återhållsamhet som drogs till det extrema, så extremt att man knappt såg sig själv i spegeln. Men samtidigt blomstrande bordellerna och prostitutionen. I Edinburghs fall fanns de i Old Town och Robert Stevenson (Dr Jekyll och Mr Hyde) lär tydligen varit en trogen kund.

Så borde de inte tänkt liknande kring magi? Att kvinnornas svaga fysik och mentalitet inte klarade av några större besvärjelser? Och att det samtidigt fanns en motkraft som ansåg motsatsen? Eller att det är en synd och en skymf mot gud? Men att intresset för magi samtidigt skulle vara större än någonsin?

I Bokbindaren hintar jag om hur mitt viktorianska och magiska Storbritannien ser ut. Att det finns en mörk marknad för människokött, där om man kan få tag i en magikers likdelar kan få i sig tillräckligt med trolldom för att utföra något själv. Kanske skulle det vara beroendeframkallande? Ett obeskrivligt rus!

I Guvertnanten kommer fler detaljer kring min värld att sättas. Det svåra är att inte skriva ut dem. Utan att snarare låta reglerna vara en självklarhet för de som lever i Edinburgh och helt enkelt låta invånarna anpassa sina liv därefter.

Den dramaturgiska kurvan 

Hur gör man för att öka tempot? Man kan använda sig av kortare meningar och mindre gestaltning. Undvika att skriva ut bakgrundshistoria eller långa inre monologer.

Det är jag inte bra på. Jag vill gärna gestalta och låta karaktärerna fundera dagarna i ända. Och det ska man ju göra också, dock inte mitt uppe i en högspänningsscen. Men vad är redigering till för om inte att rätta till just sådana ”fel”? Kill your darlings…eller kanske…klipp ut dem och spara till ett annat tillfälle? Själv har jag ett dokument där jag samlar just sådana texter. De som inte passar in i kurvan eller på annat sätt stör, men som är lite för bra för att slängas helt. Kanske kan man använda dem vid ett senare tillfälle? I en helt annan novell eller roman?

Guvernanten är tänkt vara min twist på en klassisk gotisk novell. Att det krypande obehaget ökar och att man läser allt snabbare och snabbare. Får se om jag lyckas.

Guvernanten 

7000 ord av ca 8500-9000 avklarade. Sedan är det dags för redigeringsvändans första omgång. Dvs radera och skriv om. Hittills känns den bra, riktigt bra till och med! 

Segstartat

När man haft en svacka på någon vecka eller två är det trögt att starta upp igen. I alla fall för mig. Orden vill inte ut,  dialogerna låter krystade och handlingen är ointressant. Scenerna man skriver är tråkiga helt enkelt. Kommer antagligen redigeras bort senare. Ersättas av någonting annat. Målet är att novellen Guvertnanten ska vara helt klar innan årsskiftet för att sedan skickas till förlaget.

 

Research, research, research

Läser om Skottlandstrendens plötsliga framfart i England pga drottning Victorias kärlek till högländerna. Adelssläkter som en gång slogs mot klanerna började nu släktforska i hopp om att hitta skotskt blod. Höglandsspelen växte i popularitet och Storbritanniens nordliga regioner besöktes av engelska turister Iklädda skotskrutiga kostymer och turnyrklänningar.. Frågan är bara vad skottarna ansåg om sina ”finare” kusiner? Inte lika varma känslor anar jag. Men djupare undersökning krävs innan jag drar förhastade slutsatser. Kanske ska jag dra iväg ett mail med frågor till någon historieprofessor i Edinburgh? Hmm.

Tartanmönstrad turnyrklänning

Den dramaturgiska kurvan… 

…ska jag implementera bättre i nästa novell. Vara bättre på att öka tempot och inte skriva något som avbryter det. Ett hack i skivan. Sträva efter att skriva en övernaturlig gotisk skräcknovell som man inte vill lägga från sig.

Lättare sagt än gjort dock.

The devil is in the details…  

…som man säger. Men vad är egentligen intressant för läsaren att veta och när blir det långtråkigt och plågsamt? 

Man ska försöka att väva in det i texten så det inte blir så uppenbart. Att låta karaktären röra sig i rummet, ta på kristallglas och känna doften av lavendel och dammkorn som kittlar fram en nysning. Kisa i solen och fälla upp parasollet för att inte få en solbränna likt vanligt och fattigt folk. 

När blir det tråkigt? Kanske när man kan stryka det man skrivit utan att det har den minsta inverkan på historien eller karaktärens utveckling? Att fråga sig själv om man verkligen, VERKLIGEN, måste ha med det man skrivit. Om ja, varför då? Finns det inget bra svar är det bara en sak att göra. Delete.