Språk och gestaltning

Hur gestaltar man utan att det blir tråkigt? Det är svårt att märka när ens egen text blir långdragen, men betydligt lättare att märka när andras blir det.

Har funderat lite på om det finns några allmänna regler man kan gå efter för att skapa balans.

Om min karaktär går in i ett nytt rum och träffar en ny person så försöker jag att se rummet utifrån karaktärens ögon. Vad skulle hen lägga märke till och varför? Om jag i ena meningen beskriver vad karaktären ser, så försöker jag att i nästa mening skriva något karaktären gör. Kanske känner hen lukten av något som väcker ett barndomsminne till liv? Eller sträcker ut fingrarna och stryker över oljetavlor och ledur. Efter ett par meningar (inte mer än två – tre direkt efter varandra) med iakttagelser har jag alltid med inre monologer. Då och då även dialoger som kanske motsäger karaktärens inre dialog. Dvs att karaktären tänker någonting men sedan säger något som går helt emot detta? Karaktärern ljuger med andra ord, eller är inställsam och falsk.

På så sätt blir det både roligare att läsa och skriva. Det tycker i alla fall jag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s