Att skriva en trilogi

Ja, samtidigt som jag skriver mina noveller så planerar jag min trilogi. Första manuset skrev jag ca 30 000 ord på innan jag tog en paus och skrev några noveller istället.

Det var välbehövligt.

För om ett förlag eller en agentur skall satsa på trilogin måste den första boken även fungera ensam. Detta ifall den inte säljer tillräckligt bra och man därför väljer att inte ge ut uppföljarna.

Just det här har gjort att jag måste tänka om storyn lite. Så att fler trådar knyts ihop i första boken helt enkelt.

Men samtidigt ska första boken vara en introduktion av karaktärer, problem och motivationer. I bok två ökar tempot/spänningen, alla relationer fördjupas och storylines utvecklas ytterligare. Det här är den mörkaste boken. I bok tre ökar tempot ännu mer och det är nu som karaktärer stöter på stora problem, personer hugger varandra i ryggen och oförutsägbara händelser sker, för att slutligen nå sitt klimax och upplösning.

Mitt problem är att få första boken att fungera helt fristående. Men bra att jag insåg detta i tid!

Språk och gestaltning

Hur gestaltar man utan att det blir tråkigt? Det är svårt att märka när ens egen text blir långdragen, men betydligt lättare att märka när andras blir det.

Har funderat lite på om det finns några allmänna regler man kan gå efter för att skapa balans.

Om min karaktär går in i ett nytt rum och träffar en ny person så försöker jag att se rummet utifrån karaktärens ögon. Vad skulle hen lägga märke till och varför? Om jag i ena meningen beskriver vad karaktären ser, så försöker jag att i nästa mening skriva något karaktären gör. Kanske känner hen lukten av något som väcker ett barndomsminne till liv? Eller sträcker ut fingrarna och stryker över oljetavlor och ledur. Efter ett par meningar (inte mer än två – tre direkt efter varandra) med iakttagelser har jag alltid med inre monologer. Då och då även dialoger som kanske motsäger karaktärens inre dialog. Dvs att karaktären tänker någonting men sedan säger något som går helt emot detta? Karaktärern ljuger med andra ord, eller är inställsam och falsk.

På så sätt blir det både roligare att läsa och skriva. Det tycker i alla fall jag!

Den dramaturgiska kurvan 

Hur gör man för att öka tempot? Man kan använda sig av kortare meningar och mindre gestaltning. Undvika att skriva ut bakgrundshistoria eller långa inre monologer.

Det är jag inte bra på. Jag vill gärna gestalta och låta karaktärerna fundera dagarna i ända. Och det ska man ju göra också, dock inte mitt uppe i en högspänningsscen. Men vad är redigering till för om inte att rätta till just sådana ”fel”? Kill your darlings…eller kanske…klipp ut dem och spara till ett annat tillfälle? Själv har jag ett dokument där jag samlar just sådana texter. De som inte passar in i kurvan eller på annat sätt stör, men som är lite för bra för att slängas helt. Kanske kan man använda dem vid ett senare tillfälle? I en helt annan novell eller roman?

Guvernanten är tänkt vara min twist på en klassisk gotisk novell. Att det krypande obehaget ökar och att man läser allt snabbare och snabbare. Får se om jag lyckas.

Den dramaturgiska kurvan… 

…ska jag implementera bättre i nästa novell. Vara bättre på att öka tempot och inte skriva något som avbryter det. Ett hack i skivan. Sträva efter att skriva en övernaturlig gotisk skräcknovell som man inte vill lägga från sig.

Lättare sagt än gjort dock.