Språk och gestaltning

Hur gestaltar man utan att det blir tråkigt? Det är svårt att märka när ens egen text blir långdragen, men betydligt lättare att märka när andras blir det.

Har funderat lite på om det finns några allmänna regler man kan gå efter för att skapa balans.

Om min karaktär går in i ett nytt rum och träffar en ny person så försöker jag att se rummet utifrån karaktärens ögon. Vad skulle hen lägga märke till och varför? Om jag i ena meningen beskriver vad karaktären ser, så försöker jag att i nästa mening skriva något karaktären gör. Kanske känner hen lukten av något som väcker ett barndomsminne till liv? Eller sträcker ut fingrarna och stryker över oljetavlor och ledur. Efter ett par meningar (inte mer än två – tre direkt efter varandra) med iakttagelser har jag alltid med inre monologer. Då och då även dialoger som kanske motsäger karaktärens inre dialog. Dvs att karaktären tänker någonting men sedan säger något som går helt emot detta? Karaktärern ljuger med andra ord, eller är inställsam och falsk.

På så sätt blir det både roligare att läsa och skriva. Det tycker i alla fall jag!

Hur skulle det viktorianska folket se på magi? 

Ja…hur skulle de se på magi egentligen? De var otroligt intresserade av det ockulta. Drack vin och hade seanser. Jag har exempelvis nämnt The hermeic order of the golden dawn tidigare.

Men samtidigt…

Den viktorianska eran var känd för sitt hyckleri. Gudfruktighet och återhållsamhet som drogs till det extrema, så extremt att man knappt såg sig själv i spegeln. Men samtidigt blomstrande bordellerna och prostitutionen. I Edinburghs fall fanns de i Old Town och Robert Stevenson (Dr Jekyll och Mr Hyde) lär tydligen varit en trogen kund.

Så borde de inte tänkt liknande kring magi? Att kvinnornas svaga fysik och mentalitet inte klarade av några större besvärjelser? Och att det samtidigt fanns en motkraft som ansåg motsatsen? Eller att det är en synd och en skymf mot gud? Men att intresset för magi samtidigt skulle vara större än någonsin?

I Bokbindaren hintar jag om hur mitt viktorianska och magiska Storbritannien ser ut. Att det finns en mörk marknad för människokött, där om man kan få tag i en magikers likdelar kan få i sig tillräckligt med trolldom för att utföra något själv. Kanske skulle det vara beroendeframkallande? Ett obeskrivligt rus!

I Guvertnanten kommer fler detaljer kring min värld att sättas. Det svåra är att inte skriva ut dem. Utan att snarare låta reglerna vara en självklarhet för de som lever i Edinburgh och helt enkelt låta invånarna anpassa sina liv därefter.

Den dramaturgiska kurvan 

Hur gör man för att öka tempot? Man kan använda sig av kortare meningar och mindre gestaltning. Undvika att skriva ut bakgrundshistoria eller långa inre monologer.

Det är jag inte bra på. Jag vill gärna gestalta och låta karaktärerna fundera dagarna i ända. Och det ska man ju göra också, dock inte mitt uppe i en högspänningsscen. Men vad är redigering till för om inte att rätta till just sådana ”fel”? Kill your darlings…eller kanske…klipp ut dem och spara till ett annat tillfälle? Själv har jag ett dokument där jag samlar just sådana texter. De som inte passar in i kurvan eller på annat sätt stör, men som är lite för bra för att slängas helt. Kanske kan man använda dem vid ett senare tillfälle? I en helt annan novell eller roman?

Guvernanten är tänkt vara min twist på en klassisk gotisk novell. Att det krypande obehaget ökar och att man läser allt snabbare och snabbare. Får se om jag lyckas.

Den dramaturgiska kurvan… 

…ska jag implementera bättre i nästa novell. Vara bättre på att öka tempot och inte skriva något som avbryter det. Ett hack i skivan. Sträva efter att skriva en övernaturlig gotisk skräcknovell som man inte vill lägga från sig.

Lättare sagt än gjort dock.

The devil is in the details…  

…som man säger. Men vad är egentligen intressant för läsaren att veta och när blir det långtråkigt och plågsamt? 

Man ska försöka att väva in det i texten så det inte blir så uppenbart. Att låta karaktären röra sig i rummet, ta på kristallglas och känna doften av lavendel och dammkorn som kittlar fram en nysning. Kisa i solen och fälla upp parasollet för att inte få en solbränna likt vanligt och fattigt folk. 

När blir det tråkigt? Kanske när man kan stryka det man skrivit utan att det har den minsta inverkan på historien eller karaktärens utveckling? Att fråga sig själv om man verkligen, VERKLIGEN, måste ha med det man skrivit. Om ja, varför då? Finns det inget bra svar är det bara en sak att göra. Delete. 

Läsa! 

För tillfället läser jag nästintill enbart litteratur som utspelar sig under viktoriansk era. Det underlättar språk, gestaltning, atmosfär och vardag. Men fungerar även som inspiration. Nedan är några exempel på böcker jag nyligen läst (igen) och några jag planerar att läsa.

Gestalta 

Att inte berätta vad som händer. Visa istället och låt läsaren dra egna slutsatser, bli en medberättare och känna sig delaktig. I teorin är det ju så lätt, men när man väl skriver är det lite trögare. Man ska akta sig för adverb och adjektiv läser man på skrivbloggar. Men om man hela tiden beskriver och aldrig berättar, eller undviker adjektiv som pesten blir ju resultatet en vedervärdig bok att läsa. Balansen är viktig. Och svår. Det är ju det som är problemet… När ska man beskriva och när ska man berätta? När tempot ökar dör nog spänningen av vid för mycket gestaltning exempelvis.

Nu ska jag skriva på novellen Guvertnanten!